Hade semester i juli och det var många vackra dagar att njuta av. Cyklade botniacyklingen tillsammans med min man. Bilden är från Vasklot när vi försökte träna lite, blev runt 100km cykling bara allt som allt i år, så med tanke på hur lite vi tränat gick det över förväntan :)
Och det var roligt att ha sällskap hela vägen, de flesta åren har jag cyklat mestadels ensam.

Har också varit lite intresserad av att träna till något triatlon men eftersom jag har haft huvudvärk i 2,5 år, läs utmattad!? så kom jag inte någon vart med den träningen heller. Men nu har ju tankarna börjat snurra igen, ifall jag skulle träna simning också. Det är definitivt min svagaste sida men jag ligger ändå inte på någon "topp" nu så det kan knappast spela någon roll :)
Ibland blir det inte som man vill och då försöker man lite till
Man borde ju aldrig jämföra sej med nån annan, för det kommer alltid att finnas de som är "bättre" , troligtvis. Det där har man väl hört många gånger men nu först har jag "tagit in" det.
Förr när jag såg upp till "magra löpare (skelett haha hoppas ingen tar åt sej nu) som sprang tills de stupade" så var jag ändå aldrig nöjd fast hur snabbt jag hade sprungit. Men jag måste säga att nu är jag mera nöjd med att bara vara, jag har tränat lite på det nu. Fast det är ju också så att varje värkfri dag njuter jag förstås av. Livet är så mycket, viktigaste är de nära och kära som stöttar och står ut med en kanske fast man inte står ut med sej själv ibland.
2 * 5km löpning denhär veckan, ingen huvudvärk efteråt, så helt fantastiskt och njuter av endorfinerna som man får av träning. Nu måste jag nog ändå försöka få nån sömn för jag börjar kl 7 imorgonbitti på jobbet. Gonatt allihop!

Utmattad?!

Hej! I'm back eller vad man ska säga. Livet tog över, jobbet, hästintresset, vardagen som småbarnsförälder. Stressen!

Det började på en löpträning, i nov -13, en plötslig kraftig huvudvärk, som om någon hade skjutit en pil genom mitt huvud, höll på tills nästa dag.
Värken kom varje gång jag försökte träna.
Januari 2014 föll jag av en häst och bröt armen och stukade foten. Var sjukskriven och trodde att s.k. stressutlösta huvudvärken skulle ge med sej. Men efter 2månader och 3veckors sjukskrivning var huvudvärken bara värre. Enda lopp jag deltog i år 2014 var Botniacyklingen, där jag ändå lyckadest få en riktigt bra tid.

Men huvudvärken kom allt oftare, även när jag inte tränade. Sommaren -15 låg jag totaldäckad hela semestern, nåja jag orkade ju med normala sysslor, lite ridning, städning, osv. Men bara tack vare värkmedicin. Och värken fanns ju ändå där i huvudet och malde. Nu var och varannan dag.

Läkarbesök 1. Diagnos: Migrän , fick hem 100 tabletter pronaxen (nov -13)
Läkarbesök 2. Diagnos: positiv ansträngningsutlöst huvudvärk. Hjärnröntgen, visade ingenting avvikande, fick hem ytterligare pronaxentabletter. (Hösten -15)

Våren -16 var jag desperat, jag skulle göra allt som krävdes för att bli frisk och kunna springa igen. Jag gick på akupunktur några gånger och huvudvärken var borta som mest 8 dagar. Jag accepterade inte att vara sjuk. Jag gick också på nånting som kallas bioresonans där man kollar vilka näringsämnen man ev. har brist på och jag hade brist på b-vitaminer och magnesium. Vilket jag har ätit nu sedan dess. "Maskinen" kunde också se att mina binjurar började bli utmattade.
Men det var inte förrän tröttheten slog till på allvar som jag började fundera att det kunde ha med utmattning att göra. Men jag tyckte ju att jag vilade. Och att mitt enda problem var huvudvärk.
Fortfarande har jag ingen aning om det var utmattning eller något annat.
Jag blev nämligen sjukskriven pga symptom på stress, 2 veckor. På ett besök till arbetet berättade en vikarie att hon hade läst i någon tidning om atlasprofylax metoden.

Jag tyckte jag hade prövat mycket redan och hade nästan gett upp hoppet och trodde ju inte riktigt på att min atlas kota kunde ligga snett och orsaka huvudvärken. Det låter ju jättekonstigt. Men vid besöket hos en atlasprofilax fick jag veta att den var roterad. Jag fick behandling som består av en djupmassag av nackmusklerna. Det gjorde väldigt ont.
3 veckor har nu gått och jag har haft lite huvudvärk men inte alls så intensivt som tidigare.
Så summa summarum spelar ingen roll varför och hur metoden fungerar, enda jag bryr mej i är att jag får vara frisk!

Jag har kunnat springa 5 km några gånger och cyklade botniacyklingen i lördast.
När jag var som tröttast och hade som mest värk orkade jag knappt gå.

Hade aldrig kunnat föreställa mej att jag skulle hamna ut för något sånt här och nu tar jag verkligen inget för givet, njuter av att vakna värkfri! Och klagar någon på "småsaker" blir jag faktiskt arg. För det finns värre, mycket värre. Konstant extrem smärta måste ju ligga i toppklass av det värsta en människa kan drabbas av. Oberoende hur den uppkommit.

ser ut att bli vackert väder på botniacyklingen imorgon. Just nu sitter jag hemma i solstolen och njuer av solen medans jag eldar i badtunnan, där blir det värme så det duger åt mej. Det lär ska vara kallt i sjön vet inte om jag vågar prova men det är väl nog en av de sista strandväder dagarna.

Badtunna

Har åskat och blixtrat idag. Tisdagen var en mycket varm dag ca + 22 grader,
var ute och sprang före jag skulle till kvällsskiftet 10 kilometer på 56 minuter
med hunden som hoppade i diken  så fort hon fick chansen, vi var på en mindre
väg där hon kunde springa lös.

Nu väntar jag bara på att jag ska få hem min badtunna som jag beställt idag.
Ska bli låånga härliga baad i den :) Har tänkt köpa en länge men nu är den
snart här!

Sparar tid, pengar och miljön

När jag jobbar hela tiden och kör här av och an tycker jag att jag lika bra kan
transportera mej själv med cykel och löpning mellan jobb och hem. Enda
negativa med det är att hunden blir utan motion men hon tycker ändå att det är för
varmt nu, har tagit med henne till sjön och simma istället!

Igår sprang jag hem från jobbet efter att jag slutat kvällskiftet klockan 21,
jag var nog den enda som motionerade då, såg inte till någon annan i alla fall.
11 kilometer på en timme + en slöare kilometer och 12 allt som allt.

Cyklade till jobbet idag där bilen stod parkerad, är ju "bara" 8 kilometer till
mitt arbete så jag for nog en extra runda igår kväll för att få ihop 12 kilometrar.

Onsdag hade jag väckarklockan på 04.55 och hann springa 8 kilometrar på 45
minuter.

Måndagen backträning vid Öjberget, varmt och tungt var det, 8 kilometrar även
där i 5.48 min/km fart + uppför backen.

Cyklade också 24 kilometrar runt Söderfjärden på fredag, min enda lediga dag den
här veckan, 2.02 minuter per kilometer, sammanlagt 48 minuter, så det gick
väldigt bra med tanke på att jag inte har cyklat nå riktigt många kilometrar
i år ännu.

Midsommaren firade jag med min kära familj, simmade och grillade korv.
Bästa midsommaren på länge, men oj vad vattnet var kallt!

 

 

                       Min andra medalj från Stockholm maraton :)

Här springer jag, fastnade dåligt på foton i år, i vit mössa och neonrosa t-skjorta i mitten.

Stockholm marathon 2013

Just så som Stockholm Marathon 2013 var borde alla lopp kännas, eller kanske
ändå inte när jag riktigt tänker efter så är det ändå bra att ha motgångar ibland
för om inte annat kan man ta lärdom av dem.

Nu till saken, hade aldrig kunnat föreställa mej att jag någonsin skulle springa
att marathonlopp utan några problem, med gott humör och behålla energinivån
genom hela 42,2 kilometer. Känns lite overkligt och otroligt!

4.46.22 blev tiden och riktigt bra för mej duger det :) Nu just känns ju bara
allting så bra, vill bara springa igen!

Är rätt så mycket förberedelser före ett maratonlopp, jag hade druckit sportdryck
varje dag i 3 dagar före, magnesium tillskott och extra salt ända från onsdagen.
Ätit mindre fibrer så magen mådde faktiskt riktigt bra hela veckan.
Laddat upp med pasta, lax och god mat.

Samma morgon åt jag en stor tallrik med havregrynsgröt på båten och 2 bananer.
Vi for från Åbo till Stockholm med Silja line och var framme 06.10 så det var
en lång väntan tyckte jag. Kände nog att man är lite galen när man ska
ge sig på att springa såna här sträckor, det känns ju inte mänskligt på ett sätt
men på ett annat är det en fantastisk känsla att få reda på att kroppen kan klara
en sådan sak som att springa 42 kilometer. Man känner sej frisk och stark,
oövervinnerlig. Det är bara så bra med löpning.

När första starten hade gått 12.00 stod jag fortfarande i wc kön och började bli
lite nervös. 12.03 slapp jag äntligen iväg till startfållan. Klockan 12.10 startade den
långsammare gruppen nämligen. Jag startade i E gruppen med nummer 14850.

Hade planerat att jag skulle ta det lugnt första halvan i 6.15 - 6.30 kilometerfart för att
orka hela vägen i mål. Vilket gick väldigt bra, fast det inte var helt lätt för det var
massor med folk som sprang om och jag hade nästan velat öka.

Är imponerad av hur många starka, friska och målmedvetna människor kan vara,
alla som sprang är vinnare tycker jag :) Tänkte mycket på det de första kilometrarna.
Njöt av stämningen, heja ropen och alla glada människor. Det vackra vädret
dessutom, varmt och halvmolnigt. Vid 6 kilometer började det duggregna lite och
det blev för mycket folk tydligen på samma ställe så jag hamnade att promenera en
bit, hade kilometertiden runt 8 minuter. Några arga finländare var det som var otåliga
och ville förbi. De hade bråttom. Såg ganska många som stressade och ville förbi.

Drack vatten vid varenda vätskestation och några klunkar maxim gelé var 20:onde minut,
som jag hade i bältet runt midjan,ville inte mista energin. Vilket jag inte heller gjorde.
Sen hade jag också Octane sportdryck som innehåller aminosyror och B-vitaminer.

Vi sprang genom stan gata upp och gata ner, efter 15 kilometer ropade en man i
publiken - Kämpa på, det är långt kvar! Så hördes en massa skratt från löpklungan.
Energin var på topp ännu.

Ut vid djurgården började det regna lite mer men formen var fortfarande på topp,
när jag passerade 21,1 kilometer var jag nog glad att jag hade tagit det lugnt. För
nu tänkte jag att jag kan börja öka om jag orkar och det blev några försök men
konstaterade nog snabbt att bara jag kan hålla den farten som jag har kommer jag
ändå att var nöjd så jag njöt av stämningen istället.

Hade ju aldrig så bråttom så det kändes lungt och avslappnat mest hela tiden,
på sätt och vis var det lättare än Korsholmsafetten där jag försökte ha så bråttom.
Medelpulsen var 156 visade min gps. I målet visade den att jag hade sprungit
lite över 43 kilometer.

Passerade sambon vid 28 kilometer och vinkade mot kameran precis då han tog
kort men just då sprang en man framför så det blev bara min ena hand som syns
på det fotot. Det började regna mer och mer men det var bara svalkande och skönt.
Då jag passerade vid 30 kilometer var jag förvånad över att jag inte hade några så
kallade "krämpor" eller problem ännu.

Västerbron andra varvet, nu hade jag faktiskt lust att promenera lite men jag
försökte springa ändå fast det gick trögt uppför.
Nerför bron gick det lättare och nu kändes det som att man praktiskt taget hade
klarat loppet, ändå blev det som värst vid 39 kilometer. Bara 3 kilometer kvar och
nu kändes det nog som att jag bara ville stanna, bara stå en stund. Men steg
efter steg blev till kilometrar och plötsligt såg jag stadion och målet.

Jaha var det bara det här, som jag kämpat och tränat för så länge. Några timmar
gata upp och gata ner, sen är det över. Jag ville genast springa ett till marathon.
Det var mitt bästa och roligaste lopp någonsin :)

Korsholmsstafetten 2013

Igår sprang vi 10,4 km på löpskolan. Inklusive uppvärmning och nedvarvning
15 minuter i tröskelfart och sedan 7 x 400 meters intervaller som gick i en fart
på 4.23 - 4.40 min/km för mej. Gick nog lite snabbare än jag hade tänkt nu
sådär en vecka före maraton. Men jag är förvånad att jag klarar såna farter,
ska bli hur kul som helst sen när jag har återhämtat mej från Stockholms Marathon
och får börja träna på snabbare farter!

Här en bild på mina nya skor som jag försöker använda varje dag nu eftersom
jag hoppas kunna springa Stockholm Marathon med dem!
Adidas adizero Boston heter märket och i vacker färg är de :)

Sprang också Korsholmsstaffetten Koskö - Jungsund på 38 minuter i söndags,
varmt var det men jag är mycket nöjd för det gick ändå bra, personbästa för mej
hittils på 7,4 kilometer också. Hade glömt gps klockan och kanske var det bättre?!