Stockholm marathon 2013

Just så som Stockholm Marathon 2013 var borde alla lopp kännas, eller kanske
ändå inte när jag riktigt tänker efter så är det ändå bra att ha motgångar ibland
för om inte annat kan man ta lärdom av dem.

Nu till saken, hade aldrig kunnat föreställa mej att jag någonsin skulle springa
att marathonlopp utan några problem, med gott humör och behålla energinivån
genom hela 42,2 kilometer. Känns lite overkligt och otroligt!

4.46.22 blev tiden och riktigt bra för mej duger det :) Nu just känns ju bara
allting så bra, vill bara springa igen!

Är rätt så mycket förberedelser före ett maratonlopp, jag hade druckit sportdryck
varje dag i 3 dagar före, magnesium tillskott och extra salt ända från onsdagen.
Ätit mindre fibrer så magen mådde faktiskt riktigt bra hela veckan.
Laddat upp med pasta, lax och god mat.

Samma morgon åt jag en stor tallrik med havregrynsgröt på båten och 2 bananer.
Vi for från Åbo till Stockholm med Silja line och var framme 06.10 så det var
en lång väntan tyckte jag. Kände nog att man är lite galen när man ska
ge sig på att springa såna här sträckor, det känns ju inte mänskligt på ett sätt
men på ett annat är det en fantastisk känsla att få reda på att kroppen kan klara
en sådan sak som att springa 42 kilometer. Man känner sej frisk och stark,
oövervinnerlig. Det är bara så bra med löpning.

När första starten hade gått 12.00 stod jag fortfarande i wc kön och började bli
lite nervös. 12.03 slapp jag äntligen iväg till startfållan. Klockan 12.10 startade den
långsammare gruppen nämligen. Jag startade i E gruppen med nummer 14850.

Hade planerat att jag skulle ta det lugnt första halvan i 6.15 - 6.30 kilometerfart för att
orka hela vägen i mål. Vilket gick väldigt bra, fast det inte var helt lätt för det var
massor med folk som sprang om och jag hade nästan velat öka.

Är imponerad av hur många starka, friska och målmedvetna människor kan vara,
alla som sprang är vinnare tycker jag :) Tänkte mycket på det de första kilometrarna.
Njöt av stämningen, heja ropen och alla glada människor. Det vackra vädret
dessutom, varmt och halvmolnigt. Vid 6 kilometer började det duggregna lite och
det blev för mycket folk tydligen på samma ställe så jag hamnade att promenera en
bit, hade kilometertiden runt 8 minuter. Några arga finländare var det som var otåliga
och ville förbi. De hade bråttom. Såg ganska många som stressade och ville förbi.

Drack vatten vid varenda vätskestation och några klunkar maxim gelé var 20:onde minut,
som jag hade i bältet runt midjan,ville inte mista energin. Vilket jag inte heller gjorde.
Sen hade jag också Octane sportdryck som innehåller aminosyror och B-vitaminer.

Vi sprang genom stan gata upp och gata ner, efter 15 kilometer ropade en man i
publiken - Kämpa på, det är långt kvar! Så hördes en massa skratt från löpklungan.
Energin var på topp ännu.

Ut vid djurgården började det regna lite mer men formen var fortfarande på topp,
när jag passerade 21,1 kilometer var jag nog glad att jag hade tagit det lugnt. För
nu tänkte jag att jag kan börja öka om jag orkar och det blev några försök men
konstaterade nog snabbt att bara jag kan hålla den farten som jag har kommer jag
ändå att var nöjd så jag njöt av stämningen istället.

Hade ju aldrig så bråttom så det kändes lungt och avslappnat mest hela tiden,
på sätt och vis var det lättare än Korsholmsafetten där jag försökte ha så bråttom.
Medelpulsen var 156 visade min gps. I målet visade den att jag hade sprungit
lite över 43 kilometer.

Passerade sambon vid 28 kilometer och vinkade mot kameran precis då han tog
kort men just då sprang en man framför så det blev bara min ena hand som syns
på det fotot. Det började regna mer och mer men det var bara svalkande och skönt.
Då jag passerade vid 30 kilometer var jag förvånad över att jag inte hade några så
kallade "krämpor" eller problem ännu.

Västerbron andra varvet, nu hade jag faktiskt lust att promenera lite men jag
försökte springa ändå fast det gick trögt uppför.
Nerför bron gick det lättare och nu kändes det som att man praktiskt taget hade
klarat loppet, ändå blev det som värst vid 39 kilometer. Bara 3 kilometer kvar och
nu kändes det nog som att jag bara ville stanna, bara stå en stund. Men steg
efter steg blev till kilometrar och plötsligt såg jag stadion och målet.

Jaha var det bara det här, som jag kämpat och tränat för så länge. Några timmar
gata upp och gata ner, sen är det över. Jag ville genast springa ett till marathon.
Det var mitt bästa och roligaste lopp någonsin :)